Rättegång

Din guide till rättegångar!

Hur går det till i en rättegång? Processen - gällande brottmål och tvister mellan indvider - från en polisanmälan till tingsrätt eventuellt hovrätt och i vissa fall högsta domstolen beskrivs här. Tvister mellan privatpersoner och myndighet avgörs i stället i Förvaltningsrätten för att kunna överklagas till Kammarrätten och eventuellt högsta domstolen.

Bevisbördan ligger alltid hos åklagaren

I alla brottmål bär åklagaren bevisbördan för samtliga straffrättsligt relevanta omständigheter.

Det betyder att det råder en presumtion, ett antagande, mot den tilltalades skuld. Det är således åklagaren som måste förebringa tillräcklig bevisning för att åtalet skall få bifall. Bevisbördan ligger helt enkelt hos åklagaren i brottmål. Absolut inte hos försvarsadvokaten.

Viktigt att inte döma oskyldiga

Grunden är att man vill undvika oriktigt fällande straffdomar, det vill säga att oskyldiga döms. Därav följer även att kravet på bevisningens styrka måste vara mycket högt. För att på ett effektivt sätt kunna beivra brott har det ansetts försvarbart att i vissa fall avvika från såväl huvudregeln om åklagarens bevisbörda som det normalt höga beviskravet i brottmål.

Genom en omvänd bevisbörda åläggs den tilltalade en skyldighet att utreda och bevisa förhållanden som rätteligen skulle styrkts av åklagaren. Dessa undantag utgörs av ett antal, mestadels lagreglerade, fall som numera anses accepterade.

Dessa är förtals-, tryckfrihets-, jakt- och vissa trafikbrott samt nåd och resning. En lättnad av åklagarens bevisbörda kan även åstadkommas med en rättstillämpning som innebär att beviskravet för vissa rekvisit sänks.

Ett lägre krav anses befogat vid bevisning av uppsåt, rekvisitmoment som uttrycks med hjälp av civilrättsliga begrepp samt ansvarsfrihetsgrunder. Däremot bör varken svårigheter att skaffa fram bevisning eller brottets grovhet påverka beviskravet.

Följer Europakonventionens exempel

Presumtionen om den anklagades oskyldighet och bestämmelsen att åklagaren bär bevisbördan följer även av Europakonventionen artikel 6. I såväl doktrin som Europadomstolens praxis har det dock gjorts gällande att det finns utrymme för nationella regler som ålägger den tilltalade viss bevisskyldighet, så länge den anklagade ges möjlighet att föra fram bevis för sin oskuld.

En tillämpning som på olika sätt underlättar åklagarens bevisbörda riskerar att påverka rättssäkerheten för den åtalade. Det betyder att en avvägning måste göras mellan två aspekter: å ena sidan en effektiv brottsbekämpning och å andra sidan upprätthållandet av en rättssäkerhet på hög nivå.

De situationer i lag och praxis som behandlats i uppsatsen visar hur det kan vara möjligt att meddela fällande domar även då det är svårt att klarlägga samtliga relevanta rättsfakta.

14 Sep 2017